Tänkte härma Linnéa och berätta om hur det var när Moa kom till världen för ett år sen. (Vid denna exakta tidpunkt för ett år sen hade jag jävligt ont och var såååå trött!)
Men det började såhär:
Moa var beräknad till den 24/7, den 23:e kände jag fortfarande inga tecken på att något var på gång så vi var hos mamma och målade hennes friggebod. Var lite trött under dagen men det var en ganska vanlig känsla sådär mot slutet ca. 25 kilo tyngre än vanligt. Åkte ner till allsången vid Välenbadet med samma kommentar från alla man känner: "Har inte du åkt in än??". Blev ganska sent så vi var inte hemma i stan förrän vid halv 12 tiden. Gick och lade oss och då känner jag hur det "knäpper till". Det var vattnet som gick, kollade klockan: 00.18.
Nu du Robban, sa jag, nu tror jag vattnet gick! Sprang till toan och mycket riktigt vattenavgång var det! Kommer ut från toan och där står Robban klar att åka: Bäddat sängen och båda mobilerna i handen. :)
Gick ner och ringde förlossningen som såklart sa att vi skulle ta det lugnt och vänta hemma tills jag hade etablerat värkarbete...... sov ni en stund till.. Lätt!!!
Tog en dusch och började känna värkar ordentligt. Ringde förlossningen igen: De tyckte vi skulle vänta tills det kändes olidligt att vara hemma. Hmmm, lätt att avgöra för en förstföderska.
Satt med text-tv på för att ha koll på tiden mellan värkarna medans Robban försökte slumra i soffan.
Runt halv 3 åkte vi iallafall från stan mot Kalmar (ca. 3 min mellan värkarna). Lite mysigt var det sådär i gryningen och Robban och jag tyckte det var onödigt att ringa till någon, var ju bättre att ringa och väcka dem när det var klart.......
Kom in till förlossningen där de inte trodde att jag skulle bli inlagd än. De gjorde iallafall en undersökning: Öppen 5 cm!!!! Härligt, det här går ju fort tänkte vi! Blev tilldelade ett förlossningsrum och så fick jag ta ett bad. Brände mig som fan på det varma vattnet och tyckte mest att det var obekvämt.
Efter badet var det precis som om Moa bestämt sig för att hon inte ville födas nu! Hade värkar, fast lite glesare, runt 5 min. Men det hände INGENTING! Värkarna blev tätare och jag drog lustgas som en tok: Fortfarande ingenting. Efter vad som kändes som en evighet med värkar var jag bara öppen 7 cm...... Började bli riktigt trött och uppgiven. Var livrädd för epidural men barnmorskan övertalade mig tillslut att ta det ändå. Då var kl. 3 på eftermiddagen. Robban gick ut och ringde till syster och när han kom tillbaka kunde han inte tro att det var sant. Från att ha varit helt lost hade jag nu piggnat till igen. Värkarna var inte lika intensiva och jag kunde äta lite soppa och världens godaste vaniljglass. Kunde vila lite mellan värkarna åxå! Skönt!
Värkarna började sen bli intensivare igen, ingen koll på vad klockan var! Men runt halv 8 på kvällen tog epiduralen slut och de ville inte ge mer eftersom det försvagar värkarna! Nice, på med lustgasen igen! De närmsta timmarna är en enda stor dimma..... Till slut bestämde de att sätta sugklocka. Jag var så svag i mina värkar att det inte hände nått och Moa började bli trött också! Vet att jag hade krystvärkar i 50 minuter och att sugklockan lossnade så att jag fick krysta ut Moa själv.
Kunde inte tro att det var sant när hon äntligen kl. 00.29 den 25/7 behagade komma! Tårarna sprutade av lättnad för att det var över men mest av lycka för att hon var så fin och vacker och allt vi kunnat önska oss!
Så kom Moa till världen, dramatiskt och jobbigt men helt fantastiskt! Och nu fyller hon 1 år, helt galet!
